Japp, skit år har det varit , men visst ska man inte vara en sådan pessimist lite av den bra varan har det också varit.

Dock känns livet upp och ner på så många viss och jag kan ibland inte sätta fingret på vad det är eller handlar om, ibland tror jag att det handlar om vissa saker, men det är det som ligger på ytan och det är så mkt mer under det som jag inte tagit tag i och de har inte bearbetats.
Så är det de som på ytan får bägaren från och till att rinna över.
Min far ringde mig förut och önska mig ett Gott nytt år, han fråga hur det var,,,å jag vet att han hörde att det var något men jag skyllde på trötthet och höll mina tårar tillbaka. För er som vill läsa något positivt och glatt ska inte läsa texten nedan, har en känsla av att det kommer bli ett ytterligare Depp inlägg.

Har ni någon gång känt den där klumpen i magen, någon slags tomhet men man kan inte sätta fingret på varför, hur eller vad”? Hade man vetat vad det berodde på hade man tagit tag i det för längesedan…..men jag gör det jag är allra allra bäst på, det är att sysselsätta mig till 100%. Jag älskar att ha mkt att göra även när jag mår bra som jag för det mesta har gjort i mitt liv, men ibland saknas det eftertanke i vad jag gör och hur det påverkar eller kan påverka mig. Första gången den där klumpen i magen slog mig, var när jag satt själv i min lägenhet i början på februari 2011…jag grät floder hejdlöst utan att kunna stoppa det eller ta mig samman och göra något åt de, ville resa mig från soffan men lyckades inte ta mig upp. Man kan ha många olika klumpar i magen beroende på vad det handlar om, men denna otäcka så in i helvetes jobbiga känsla hade jag aldrig känt förut, och den har liksom varit där sen dess, bara att jag lärt mg lite hur jag kan trycka undan den, och det funkar alltid bäst när jag omger mig av människor jag bryr mig om, men när jag är själv, så kommer den så fort och den blir bara tyngre för varje gång den kommer tillbaka. Detta kan mycket väl låta konstigt och löjligt, då jag själv tycker att det är patetiskt, men det spelar ingen roll, den skiten är där ändå. När den väl är där, så finns det få saker som gör att man kan andas lite lättare, å det är min underbara tjej Orca och att skriva om det.
Det känns då som för en stund att den lämnar mig och jag får en pause från den där obeskrivligt jobbiga känslan.
Är det något jag tycker är jobbigt med detta så är det lite att jag för det mesta alltid är väldigt glad, ser alltid lösningar i allt, har alltid alltid lösningar till allt. Är det ett problem så löser jag det omgående, det är väldigt sällan jag funderar länge över något, jag vet alltid vad jag vill innan jag överhuvudtaget börjat tänka på det.
Visst låter det lätt, och det är så jag alltid vill att det ska vara, varför i hela friden kan det bara inte fortsätta så….

Jävla skit ångest rent ut sagt….
Jag jobbade idag på ett ställe där dom behövde hjälp, och jag ska jobba imorgon så jag valde bort att fira nyår med vänner, jag hade kunnat tacka nej till jobb men jag vill ställa upp när det krisar, plus att jag hade inte varit något roligt sällskap och jag orkar inte ta mig för saker på grund av den pissiga ångesten…försöker någonstans få klarhet i varför jag känner som jag gör, jag vet att jag flyger fram i livet i en jävla fart, en nära vän sa till mig en gång att jag är som en fisk, som först simmar i en liten sjö, men jag vill hela tiden ha en större sjö, därför simmar jag vidare, och nu har jag väl nått den största sjön och vet inte vart jag ska.

Ibland undrar jag varför i helvete jag fattade vissa beslut och vad jag tänkte, antagligen tänkte jag inte,sen försöker jag vända på det och på något sätt har alla dom saker jag ser som misstag gjort mig till den jag är idag och tagit mig ditt jag befinner mig.
Jag trivs med mitt jobb, men det är sällan jag vantrivts med något jobb, så länge jag har fullt upp och ansvarstagande är jag väldigt nöjd, men då är jag på ruta ett igen, jag måste ha fullt upp, när ska jag känna att det bara är skönt att sitta i min ensamhet och ta det lugnt och uppskatta det, växer man in i de? Eller måste man göra ett aktivt val.

Jag kan gråta av känslan av saknad, det finns en kille, världens bästa fyrbenta kille som saknas mig så mycket att det inte går att beskriva, kanske är det saknaden av Tex som får mig tvivla på mina val, jag måste jobba för jag måste försörja mig men jag hade någonstans valt en annan väg. Jag saknar hundnörden i mig, den finns där, men jag kan inte vara den nu. Jag tror på aktiv själva väljer vad vi vill göra och hur vi försätter oss i situationer och lägen i livet, därför lägger jag allt på mig själv för allt man gör är mer eller mindre självmant. Missförstå mig inte nu, jag trivs verkligen med att jobba mycket och med det jag gör, men när man mår såhär i vissa lägen ifrågasätter man sina val i livet.

När jag går djupare på vad det är jag vill så är det just det, jag är inte hel utan hund, och det är skillnad på att ha hund och ha hund, det finna många sätt att ha hund på och hur jag har det nu har nu har inte varit så som jag vill ha hund. För det mesta i mitt liv så har det aldrig funnits några gråzoner, antingen är det svart eller vit, antingen gör jag något till hundra procent eller så avstår jag hellre, och just nu är mitt liv en ända stor gråzon på alla möjliga plan.

Jag kan gråta över att jag lagt så många år av mitt liv på människor som inte förtjänar det, men man ska väl tänka att man kan inte gråta över spilld mjölk. Men jag blir så arg och jag tror inte jag ventilerat dom senaste 9 åren av mitt liv, och allt kommer tillslut ikapp en, man kan inte hela tiden lägga locket på och tro att saker försvinner. När jag skriver detta är det inget speciellt jag tänker på utan allt bara flyter samman.

Jag saknar den delen av mig som bara visste allt, jag har aldrig någonsin känt mig tvivelaktig på vad jag vill uträtta med mitt liv, men nu gör jag de.

På ett sätt gör det mig nytta av att vara lite själv, för när jag väl är det och dessa känslor bubblar upp så känns det jobbigt, men samtidigt så får jag ett uppvaknande att jag måste ta tag i detta.

Ibland önskar jag att någon annan kunde komma in i mitt liv och bara trassla upp alla snoddar och göra så att det känns bra igen, men jag har insett att ingen annan kan göra det åt mig, det är något jag måste göra själv.

Dom gånger jag hälsat på min familj detta året är lätträknade, varför kan jag fråga mig själv, men jag har inget bra svar. Jag har världens bästa vänner och familj, så jag vet att det finns stöd där, men samtidigt ser jag mig inte som den som söker stöd, jag vill och har alltid klarat mig själv på egen hand. Jag vill inte vara beroende av någon, jag vill klara allt själv. Att känna att man är beroende av någon är det jobbigaste som finns, så därför undviker jag det så mycket det går och är möjligt.

Jag är född med talets gåva och jag vet att jag kan göra det jag vill, för vill jag ha något eller göra något så ser jag till att det blir så, oavsett hur lång tid det tar så fixar jag det, men nu vet jag inte vad jag vill…

Hur knepigt och konstigt låter inte detta? Blir bara gråtfärdig av tanken…..mitt liv har tagit kraftiga vändningar många gånger, men jag har nästan aldrig känt efter, det är väl på tiden att jag gör det och så får det vara lite jobbigt då.

Jag vill komma tillbaka till den jag var, den som blev glad för småsaker, tänkte aldrig på svårigheter att komma nånstans, såg aldrig på något i motvind, hittade bara vägar som gick dit jag ville.

Denna grabb är iallafall mig väldigt saknad och det är bara en del av mig som saknas